Mitt liv som hörselskadad

Jag har en medfödd hörselskada p.g.a. rubella under min mors graviditet, med gravt nedsatt hörsel som följd. Jag har en sensori-neural bilateral hörselskada, dvs hårcellerna i snäckan (cochlean) är skadade/döda på båda öronen.

Tack vare att min hörselskada upptäcktes så tidigt (var väl 13 månader), så fick jag en bra start. Med hjälp av talpedagoger, och framförallt min mor, fick jag träna på avläsning, uttal, bokstäver mm.Min mor skapade roliga ordträningsövningar, vilket gjorde att jag tyckte det var roligt att lära mig att höra o prata. Tack vare mammas envishet har jag blivit bra på läppavläsning, men till viss del är det en medfödd talang också. Som exempel kan jag nämna att min far aldrig har lyckats lära sig läsa på läpparna speciellt bra, trots 42 års träning…*ler*
Då jag i barndomen hörde bättre än nu, gick jag individualintegrerad i vanlig skola under hela min skoltid.Tyvärr försämrades hörseln redan när jag var 4-8 år, med förlorad hörsel på höger öra som resultat, och därmed blev skolgången jobbigare efter det. Hade många tuffa år under högstadiet och gymnasiet, vilket gjorde att jag blev en tillbakadragen person.

Skolgång:
Lågstadiet och mellanstadiet i Långedrag blev harmoniska, med gott om lekkamrater o lätt för att läsa o studera. Mina lärare på låg- o mellanstadiet minns jag mycket väl, då de både var trevliga, kunniga, bestämda mot de bråkiga i klassen o hade goda kunskaper om hörselskadade elever sedan tidigare. Därtill var klassen rätt liten, mellan 20-24 elever, och på högstadiet var vi sällan fler än 22 elever i klassen.
Under dessa första sex skolår hade jag dessutom hjälp av en talpedagog som först kom några gånger i veckan (lågstadiet), sedan en gång i veckan (mellanstadiet). Tack vare denna talträning fick jag goda chanser att få ett bra o välartikulerat tal, vilket har varit till stor tillgång för mig i kontakten med omvärlden.

Högstadiet:
Högstadiet är en historia för sig, eftersom klassen nu bestod av stökiga tonåringar, som skulle testa o provocera hela tiden. Det var många gånger under dessa tre år som självaste rektorn gav klassen en skrapa för allt oväsen de gjorde.
Men jag hade ändå privilegier, för i vårt klassrum fanns heltäckande matta och akustikplattor i taket. Dessutom var det vårt hemklassrum, så vi hade de flesta lektionerna där, fast dock inte i ämnen som biologi, fysik, kemi o teknik, där man ju experimenterade o testade saker o så.
Jag hade dessutom ett mycket speciellt privilegium, och det var nyckel till klassrummet. Skälet var att om vi hade sista lektionen i t.ex. biologisalen, så var jag ju tvungen att sätta skolapparaten på laddning i klassrummet innan jag gick hem, och för att slippa be någon lärare öppna dörren, så fick jag egen nyckel.
Eftersom jag fick koncentrera mig så enormt på att både försöka lyssna på läraren, läsa på hans/hennes läppar och samtidigt anteckna det som sades, så var det inte så konstigt att jag var trött när jag kom hem! Detta gick ut över det sociala livet, så kvällarna bestod mest av läxor, promenad med jycken, o att vila. En gång i veckan gick jag på ridskola, men det var ungefär allt jag orkade med i fritidsintresseväg.
Andra jobbiga saker under högstadiet var grupparbeten, där det krävdes att vi diskuterade i gruppen. Alla pratade i mun på varandra och jag hade inte en chans att hänga med. Bäst fungerade det om man pratade en i sänder, och i mikrofonen för skolapparaten, men det var sällan sådant fungerade fullt ut. Dessutom var jag oftast tyst i gruppen, satt mest o koncentrerade mig på att försöka hänga med i diskussionerna, och det var inte ofta jag sade något.

Gymnasiet:
Gick samhällsvetenskaplig linje på Rudebecks, som är en liten skola med bara ca 450 elever fördelade på tre linjer. Jag valde denna skola just för litenhetens skull och lärarnas engagemang i eleverna. Dessutom var det enkelt att få till ett hörselanpassat klassrum, och nästan alla lärarna accepterade mikrofonen väldigt snabbt.
Det fanns dock några få totalt omedgörliga lärare, som envisades med att glömma att ta på sig mikrofonen o sätta på den. Dessutom var de hopplösa med att stå vända mot svarta tavlan o prata samtidigt som de skrev på tavlan…! De lektionerna var en pina för mig, jag fick alltid be någon klasskamrat ta kopior på sina anteckningar, så jag inte blev efter i arbetet.
Klassen var mycket stor, ca 30 elever, och om då läraren hade diskussion om något i hela klassen, så var det stört omöjligt att fara runt med mikrofonen till alla eleverna, så att jag skulle uppfatta vad som diskuterades. Dessutom hörde jag aldrig frågorna eleverna ställde, bara lärarens svar, och fick därmed ofta gissa frågan som ställts. Mycket jobbigt och ansträngande för ögonen o öronen, när man skulle försöka hänga med i allt som sades. Eftersom det oftast är större press på eleverna i gymnasiet p.g.a högre studietakt, så blev det ännu jobbigare för mig under dessa år, och jag var konstant trött efter skolan. På kvällarna fick jag kämpa som en bäver med läxorna, och det var ofta jag var uppe till sent för att läsa inför prov o skrivningar. Turligt nog har jag ett bra visuellt minne, så jag kom oftast ihåg det jag läste i böckerna o anteckningarna, och tack vare det klarade jag mig hyfsat i gymnasiet.
Det sociala livet blev ännu mer satt på undantag under gymnasieåren, och ridningen fick jag sluta med helt, då energin inte räckte till. Endast på helgerna orkade jag med kompisumgänge, biobesök, utflykter osv.

Med facit i hand så önskar jag att jag hade fått större chanser att bara vara jag, och inte en tjej som hela tiden fick kämpa som en bäver i skolan. Dessutom önskar jag att jag hade haft mer kontakt med hörselskadade i min ålder, vi hade ju kunnat ventilera hörselproblemen med varandra och förståelsen hade varit större. Mina hörande kompisar hade inte alls samma förståelse, då de ju inte visste hur jobbigt det var att vara ensam hörselskadad i en hörande klass.

(happ = hörapparat)

Comments are closed