Här kommer en liten berättelse om de hörapparater jag har haft genom åren, från den första kroppsburna 1968, till den lätta huvudburna jag hade till 2004.
Hörapparater 1968-2004
När jag fick min första hörapparat 1968, så var det ett klumpigt åbäke: en rektangulär kroppsburen dosa som sattes fast i en ficka på en sele jag hade runt kroppen. Från dosan gick två sladdar till öronen, och längst ut på sladdarna satt en rund knapp, på vilken proppen/insatsen till örat sattes fast. Denna typ av hörapparat hade jag i 18 år, om än under ständig utveckling.
För att få bra proppar, så gjordes avgjutningar av hörseltekniker på Sahlgrenska sjukhuset, och den massa som användes var mjuk först, men hårdnade i örat. Jag fick alltid en klick av massan att leka med, vilket var kul!
Numera har jag en speciell insats, som är hård när den sätts in i örat, men mjuknar o sväller/formar sig efter hörselgången. Detta innebär att det inte blir glapp mellan insats/öra, och därmed inga återkopplingstjut. Tidigare besvärades jag mycket av det, men nu äntligen verkar det fungera! Nackdelen är att det kan bli FÖR tätt o fuktigt = besvär av eksem o rinnande öron. Problemet har delvis lösts genom en luftkanal i insatsen, men man kan även lindra genom att lufta örat så mycket som möjligt, samt även byta till hård insats då o då.
En sak till som är kul med insatserna är att man kan få dem dekorerade med strasstenar i olika färger eller med pärlor, vilket piffar upp betydligt, tycker jag. Insatserna kan även vara färgade, men jag tycker dekorationer räcker. Det kan bli FÖR mycket färg annars, och det är inte alltid det passar med kläderna….*ler*
Genom åren blev det många besök på hörselvårdsavdelningen, och många audiogram togs, varav jag har sparat de flesta. Man kan se försämringen genom åren, men audiogramkurvans form har alltid varit ungefär samma hela tiden.
För att återgå till hörapparater, så var jag tvungen att ha en speciell apparat (kallar den skolapparat) i skolan, så jag kunde höra när läraren pratade i mikrofonen, som hon hade runt halsen. Den första skolapparaten var ett gigantiskt brunt åbäke, som hängde runt halsen på mig, och varje gång jag skulle använda den, så var jag tvungen att flytta mina proppar från den vanliga apparaten till skolapparatens sladdar, och du kan ju tänka dig hur många gånger det skedde varje skoldag…!
Skolapparaten behövde dessutom laddas varje dag, så det gällde att komma ihåg att sätta den i laddaren efter skoldagens slut. Alla mina skolapparater har behövt laddas. Turligt nog gick utvecklingen snabbt framåt, och bara några år efter skolstarten byttes åbäket mot en betydligt mindre o lättare svart apparat man kunde sätta i bältet. Dessutom behövde jag inte flytta propparna längre, utan istället fick jag sätta en liten kontakt i min vanliga apparat, o koppla den till skolapparaten.
Men jädrar vad bökigt det var att lyfta på tröjan hela tiden o leta efter kontaktuttaget på den kroppsburna apparaten….!*stön* Och så här var det i många år framöver, innan man kom på att sticka en liten kontaktnål genom tyget i tröjan, tätt intill hörapparaten. Då blev det ihåliga tröjor istället…*S*
Men det allra bästa var när halsslingan kom! Då kunde jag bara lägga slingan runt halsen, sätta på t-slingan i apparaten o starta skolapparaten, så hörde jag mycket bra vad läraren sade i mikrofonen.
Numera finns det trådlösa bärbara batteridrivna mottagare o sändare man kan bära med sig överallt på möten, mycket smidigt!
Vad beträffar den kroppsburna hörapparaten, så var den stark och bra, vilket behövdes för min grava hörselskada. Men den hade givetvis många nackdelar också. Den främsta var att man alltid var tvungen att stänga av o på den genom tyget i blusen/tröjan/tshirten, och det var lätt hänt att man fick tag i fel kontakt = fel ljud. Volymkontrollen var också besvärlig att hantera, så jag fick skruva på den på känn.
Visserligen blev de kroppsburna apparaterna bättre, lättare o mer lätthanterliga genom åren, men knapparna flyttades aldrig, så det var alltid besvärligt.
Vad gäller själva apparaten, så var den klumpig i selen, och den hoppade alltid när man sprang, hoppade eller red. Om jag hade bikini eller var på stranden, så hade jag aldrig apparaten på mig, då den lätt kunde ramla ur bikinin o hamna i sanden. Vid bad var den alltid på land, och jag var totaldöv utan den.
Propparna med sina ’knappar’ stack långt ut ur örat, och sladdarna trasslade in sig i kläderna minst ett par gånger om dagen..*hmmm*.
När jag började med bh kändes det lättare, då jag slapp selen. Istället skaffade jag mig stadiga bh:ar, som satt bra och hårt under bysten, så att apparaten kunde sitta stadigt fast. Nu kändes det lättare, även om klumpigheten fanns kvar.
Redan när jag var liten fanns det huvudburna hörapparater, som sattes bakom örat, men dessa var fortfarande under utveckling och alldeles för svaga för mig. Många gånger under min uppväxt blev jag övertalad att prova huvudburna apparater, men jag trivdes inte med dem, utan tyckte de var för svaga o kändes konstiga bakom örat. Har dessutom glasögon, o då klämde det lite extra bakom örat.
Eftersom jag redan tidigt förlorade hörselresten på höger öra, hade jag bara vänster öra att tänka på, och till sist utvecklade apparatteknikerna en huvudburen apparat med förstärkning i form av en extra mikrofon, som satt på det döva örat, med en sladd till apparaten vid vänster öra. (kallas crossapparat) Detta gjorde susen, och nu (ungefär 1985-86) kunde jag äntligen höra via huvudburen apparat! Vilken otrolig skillnad det var i hanterbarhet, tyckte jag då. Bara att lyfta handen till örat o reglera volymen, sätta på T-slingan eller stänga av den, hur smidigt som helst! Inga sladdar, inget besvär med att försöka hitta knapparna genom kläderna!
Sedan dess har jag bara haft huvudburen apparat, och numera har jag batteri i både apparat och mikrofon för ljudförstärkning, vilket innebär en stark apparat. Dessutom är mikrofonen i själva apparaten bortkopplad, så att jag slipper återkoppling.
Visserligen klämde det bakom öronen, när jag började med den, men jag lärde mig snabbt att skaffa glasögon med smala skalmar, så att det numera känns så lite som möjligt.
Visst finns det nackdelar med denna apparat också, men de är småsaker jämfört med att slippa sladdar o sådant. T.ex. är vinden jobbig, då den piper i mikrofonen, vilket omöjliggör samtal under promenad om det blåser. Det är lätt att komma åt mikrofonen om jag borstar håret, och jag får tänka efter när jag kramar någon, så att jag vänder ’rätt’ sida av huvudet mot personens axel, annars piper det som attans…*S* Att ha hjälm på sig innebär också tjut i mikrofonen, så då måste jag ha apparaten avstängd. Men på det hela taget så är fördelarna övervägande, och jag trivs bra med apparaten.
Nu har jag haft samma modell i många år, och kommer fortsätta med den så länge den finns kvar på marknaden. Modellen är Oticon 380 P, och den har crossfunktion, dvs med sladd till en mikrofon som sitter på andra örat, med batteri i både apparaten och mikrofonen. Då apparaten är stark blir det lätt rundgång, och därför är mikrofonen i apparaten bortkopplad, och jag hör alltså bara på mikrofonen som sitter på andra sidan, på det döva örat
Här är min senaste happ, en Oticon med crossfunktion. Till vänster är mikrofonen och till höger är själva happen.
EDIT 2005:
Sedan november 2004 har jag inte happ längre, utan ett cochleaimplantat, CI.